Publicerad i Göteborgs-Posten den 20 juli 2025.

Det är torsdag. De 80 sjukhussängarna är redan fullsatta när en man kommer in med en explosionsskada i huvudet. Strax därefter måste svenska läkaren Märit Halmin besluta vad de ska göra med mannen som sköts i en matkö.
Så ser ett dygn ut på ett fältsjukhus i Gaza.
– Jag vill att alla ska ta in proportionerna på den katastrof som pågår, säger Märit Halmin, intensivvårdsläkare och volontär.

I gryningen börjar tupparna gala. Klockan är fem på morgonen, och ljudet ekar över ökenslätten.

– Jag undrar om de gjorde det i början av kriget. Eller om de slutade, och precis som alla människor här har tvingats vänja sig, och nu gal de igen.

Märit Halmin bor i en barack på sjukhusområdet. Hon har varit här i snart tre veckor nu.

Det är inte första gången som Märit lämnat vardagsrollen som intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm för att bege sig till en kriszon och arbeta som volontär. Första gången var Afghanistan år 2015, sen Libanon, Jemen, Syrien och Kamerun.

Men Gaza har visat sig vara värre än vad Märit någonsin upplevt tidigare.

– Krig är krig och skapar fruktansvärda skador och tragedier för alla människor såklart. Men resursbristen är mycket större, behoven och antalet skadade som kommer in hela tiden är enorma. Jag har inte bevittnat en sån kvantitet eller mängd tidigare, säger Märit Halmin.

– Jag vill att alla ska ta in proportionerna på den katastrof som pågår.

Morgon i Gaza

Det är redan varmt ute. Heta vindar blåser in från öknen. Från barackens ovanvåning ser Märit tältlägret som sprider ut sig kring fältsjukhuset, ända bort till horisonten.

Det finns inga beboeliga byggnader kvar här, så vitt Märit vet. Sjukhusdirektören som tidigare bodde med sin familj i ett trevåningshus, bor nu där nere bland tälten.

Genom det disiga morgonljuset ser Märit åsnor som med utmagrade kroppar inväntar dagens arbete. Sen börjar människorna vakna. Föräldrar går längs sandvägarna med hinkar för att leta efter vatten. Barnen följer barfota efter.

Märits patienter – de värst krigsskadade

Klockan sju börjar Märit jobba.

Intermediärvårdsavdelningen på fältsjukhuset tar emot patienter som egentligen behöver intensivvård, men som fältsjukhuset saknar resurser att utföra. Men de gör så gott de kan.

Märit tittar till sina patienter, de som är värst krigsskadade, där de ligger innanför vita tygväggar med skadade bukar och bröstkorgar.

– Jag kollar så att inte stora mängder blod kommit under natten, och så kollar jag hur mycket vätska som har kommit ut i deras drän från buken.

Bredvid varje sjukhussäng – en vän eller familjemedlem

På sjukhuset finns 80 sängar. De har varit fullsatta sen Märit kom dit. Ibland tvingas de lägga ner madrasser och filtar på golvet för att kunna ta in extra patienter. Men antalet läkare och sjuksköterskor är fortfarande detsamma.

Totalt jobbar 300 personer på fältsjukhuset, men Märit påpekar att alla inte jobbar varje dag. Ungefär en tiondel av personalen kommer utifrån Gaza, som hon.

Bredvid varje sjukhussäng sitter en vän eller familjemedlem. De är ansvariga för patientens omvårdad, som varken läkarna eller sjuksköterskorna hinner med. De tvättar, ger vatten och tömmer kissflaskor.

Vad saknas?

Klockan åtta börjar sjukhusets morgonmöte.

De går igenom dagens säkerhetsrisker. Vilka andra fältsjukhus kan de åka till med ambulans? Till vilka måste de begära tillstånd och invänta klartecken för att inte riskera att bli beskjutna?

Och de går igenom vad som saknas. Papper. Det betyder att de inte kan ordinera läkemedel. Batterier. Det innebär att intuberingslamporna på laryngoskopen inte fungerar.

– Det är fruktansvärt. Vi kan inte inte ens i närheten bedriva den vård vi vill. Och det är på grund av blockaden, så det är ett mänskligt skapat problem.

Efter morgonmötet gör Märit en mer ingående rond på sin avdelning. Men hon blir avbruten.

En man kommer in med en explosionsskada i huvudet.

– Bortsprängt skallben, hjärnan blottad. Han höll på att sjunka ut ur medvetandet.

Läkarna och sjuksköterskorna i salen håller sig lugna, de arbetar effektivt, sansat, professionellt.

– Det är helt sjukt, för folk har vant sig. Det här kommer in varje dag.

Det går inte att rädda mannens liv.

Fältsjukhusets datortomografi som används för att röntga hjärnan har gått sönder och de kan inte skicka honom till Nasser-sjukhuset – det enda sjukhus som finns kvar i Gaza och där rätt utrustning finns. Israeliska styrkor befinner sig i området idag.

– Så vi intuberade aldrig honom och han dog.

Inne i operationssalen

Klockan 10 blir Märit kallad till operationssalen.

Mannen som ligger där, kopplad till sjukhuset enda respirator, har börjat krampa. De ger honom kramplösande medel och kontrollerar hans saltbalans. De beslutar sig för att skicka honom till ett annat, närliggande fältsjukhus.

18 patienter behöver opereras akut idag.

Märit fortsätter sin rond. Hon uppskattar att över hälften av patienterna på sjukhuset har blivit skottskadade vid en matutdelning.

– Flera av dem ursäktar sig och säger att det var dumt att gå dit. Att de vet att det är farligt där.

Men de har inget val. För Märit berättar de hur deras barn och barnbarn svälter och behöver mat.

Man i 20-årsåldern – skjuten

En av männen på Märits rond är en man i 20-årsåldern som sköts i bröstet vid en matutdelning. Kulan gick genom höger bröstkorg, genom levern och exploderade i mannens tolvfingertarm. Kulorna som de skottskadade patienterna kommer in med brukar ha exploderat, och kan lämna ett utgångshål stort som ett huvud, säger Märit.

Kirurgerna hade aldrig sett något liknande, berättar hon. Han behöver jätteavancerad kirurgi och intensivvård.

– Men det är himla svårt. Att inte försöka.

Till slut får mannen åka till ett annat fältsjukhus, med en ledig intensivvårdssäng och en kirurg villig att försöka.

Vägen dit är svår att köra, full av människor som är inträngda på det lilla område som är kvar av Gaza. En bilresa som normalt tar en kvart tar en timme med ambulans.

– Det är ju omöjligt att röra sig helt enkelt, både till fots och med ett bil.

Så fortsätter resten av dagen.

Utomhus närmar det sig 35 grader, och det är fruktansvärt varmt inne i sjukhustältet. Svetten rinner av Märit, patienterna, och deras anhöriga.

Det luktar från infekterade sår, kräk och blod.

När det blir eftermiddag har hälften av patienterna försvunnit och ersätts med nya. De som blivit bättre kan skrivas ut och gå ner till tältlägret, igen. Många återvänder aldrig.

En sista rond, ett sista samtal

Klockan 20 är det dags för kvällsrond.

– Omsättningen är stor, så det kan ta två timmar, säger Märit.

Tillsammans går läkarna från sjukhussäng till sjukhussäng och tittar till nya patienter som kommit in under dagen.

De diskuterar hur de ska göra med speciellt komplicerade fall.

Klockan 22 går Märit tillbaka till intermediärvårdsavdelningen för att prata med avdelningsläkaren en sista gång.

– Vi diskuterar hur patienterna ska handläggas under natten, vad han ska vara uppmärksam på och när han ska ringa mig.

– Sen håller vi alla tummarna att det ska bli en lugn natt med sömn.

Mörkret lägger sig

Klockan är 23. Det är mörkt ute, men fortfarande över 20 grader varmt.

Mannen i operationssalen som skickades till ett annat fältsjukhus klarade sig inte. Hans familj är förkrossad.

Märit är tillbaka i baracken och har gått och lagt sig.

Blir det ingen masskadehändelse kanske hon får sova. Men helikoptrarna, drönarna, skottlossningarna och bomberna brukar väcka henne ändå.

– För befolkningen måste det vara en ständig känsla av att kunna dö när som helst.

Sen börjar tupparna gala.

Allt börjar om igen.

Av: Sara Fernholm